NY BLOGG!
I don't want to fall
I fredags satt jag och improviserade låttexter. Då fick jag fram något som jag tyckte var bra. Jag bestämde mig för att skriva ner den. Jag håller på att jobba med låten. Jag är numera upptagen med att hålla på med låten. Haha. Det är som ett deltidsjobb för mig.
Coca Cola läppsyl
Pappas sambo kom hem från Gran Canaria förra fredagen. Eftersom jag har varit hos mamma så gav hon mig denna idag :) Det är olika läppsyl som har en lukt av cola, fanta och sprite. Luktar Coca Cola nu. Haha.
(Ledsen för dålig kvalité på bilderna.)
Aspergers Syndrom
Nu ska jag prata allvarligt om min Asperger.
Jag har Asperger. Jag är en person som ofta inte är som alla andra. Jag tänker annorlundare än vad du gör och kan inte heller hantera mina känslor. Det skarpaste symptomet är att jag är ljudkänslig. När något skrattar högt så är det en jättejobbig situation för mig. Jag klarar inte heller av dammsugarljud. Jag har alltid varit unik. När jag var liten var jag oftast i min egen värld. På dagis te.x kunde jag kolla upp i taket när det var lässtund och jag kunde helt utan problem förklara vad boken handlade om. Redan då förstod mina föräldrar att jag var annorlunda och unik. Jag var inte som de andra barnen. Jag visste ju inget annat så jag tyckte det var helt normalt. Min bror har autism och när jag var liten så märkte mamma hur lik jag var honom i sättet. Hon förstod att det var något med mig som var annorlunda, precis som min bror. Eftersom mina föräldrar inte riktigt visste vad det var så förstod de mig inte. De visste inte, även om mamma hade en misstanke.
Jag fick sedan göra massa tester hos någon som hade handom ungdomar med svårigheter. Jag minns inte allt. Jag har bara ett minne från den dagen jag fick diagnosen. Vi satt i väntrummet och väntade på att *vad hennes namn var* skulle komma. Hon hade alltid på sig stövlar med klackar så jag visste när det var hon eller inte som kom. När hon kom pratade hon med mina föräldrar och sa något om att jag hade Asperger. Jag visste ju inte var just Asperger innebad så jag förstod inget. Jag visste inte ens var en diagnos var. Jag kommer ihåg att vi sedan gick till hennes samtalsrum. Där mamma och pappa satt var det ett litet bord med snäckor i en skål. Jag kollade på snäckorna och var inne i min egna lilla värld. Jag kollade runt lite och var inte ens medveten om att mina föräldrar pratade med psykologen. När jag vaknade ur min värld satt jag och sparkade på golvet. Psykologen gav mig ett papper och en penna eftersom jag antagligen var rastlös. Vad skulle jag göra? Varför gav hon mig den? Skulle jag rita eller skulle jag använda den senare? Det var tankar som pluppade upp när hon gav mig pappret och pennan. Jag hade svårt att förstå när något var otydlig. Det är har jag nu med. Hon som "tog handom" mig förstod mig, vilket iförsig var självklart eftersom hon var utbildad.
Om jag ska beskriva mig idag så är jag som sagt känslig för ljud, har sömnsvårigheter, svårt med sociala sammanhang m.m. Man man lär sig leva med sin Asperger. Jag tränar mig själv att våga prata med andra människor. Nu kan jag fråga kassören i kassan om de har frimärken te.x. Varför? Jo, för att jag börjar inse att det inte är så farligt. Alla är ju såklart olika. Det finns personer som är känsliga för ljud utan att ha någon diagnos. Om du har Asperger: Var stolt för den du är.
Köpte gitarrklämma i förrgår
Gick in till en musikaffär och köpte nya plektrum, gitarrklämma och en rem. Fast det var dock pappa som betalade. Frivilligt. Haha. Bästa pappa♥ När jag stod och valde så hörde jag en man som skulle kolla på en gitarr som tydligen var till hans son. Sonen hade bara spelat i några veckor och är redan jätteduktig. Tycker jag är bra gjort! Önskar honom all lycka.
Lykta
Renovering
Förlåt! Jag har inte varit aktiv så mycket. Nu ska jag försöka att skärpa till mig och börja skriva. Som du ser så har jag ändrat bloggen. Den känns betydligt mycket fräschare nu än den förra designen. Jag trivdes inte med den, så jag tog en spark i rumpan och gjorde om den. Nu känner jag mig mer hemma. Kan vara en av anledningarna till att jag inte har varit aktiv så mycket. Som det ser ut nu så har jag planerat att använda bloggen som en vardag- foto och musikblogg. Jag har redan en vardagsblogg, men jag börjar ärligt talat tröttna på den. Varför vet jag inte så det är ingen idé att fråga heller. Haha.
Headern gjorde jag i GIMP 2.8.
Improviserar en låt
Gitarr på en lördagkväll
Det är gitarr jag vill göra
Jag har märkt att sjunga på scen inte är min grej. Det märkte jag igår på musiken. De kunde inte få mig att sjunga. Jag satte ett bestämt "Nej" för jag tycker inte om att sjunga bland folk. Men däremot spela gitarr utan att sjunga. Jag spelade en låt för lärarna helt utan problem. Jag fokuserade bara på spelandet och inte kolla på de. Det var då jag förstod att det var endast gitarrspelande jag ville hålla på med. Jag kan stå ensam på en scen och stå framför fertal människor utan problem, bara jag endast spelar gitarr och inte sjunger. Det tycker jag är rätt okej. Det kan jag våga. Jag kan sjunga på scen men när jag blir nervös så tappar jag texten. Det är en av anledningarna till att jag inte vågar sjunga på scen. Jag har en dröm att bli en framgångrik gitarrist. Pengarna jag troligen kommer tjäna ska jag först ge till mina barn och familjen. Det är inte popularitet och publicitet jag söker efter. Jag spelar för att det är kul och att det är gitarr jag vill spela. Att stå i rampljuset är ärligt talat inte heller min grej.
Mitt tips till dig som inte vågar att spela bland folk; Fokusera inte på hur mycket folk det är. Låtsas att människorna omkring dig är luft. Det är bara du som är där. Det du ska fokusera på är spelandet. Ta gärna några djupa andetag innan. Andas in med näsan, och ut med munnen. Andas djupa andetag och försök lugna ner dig själv. Det kommer gå bra. Om du tänker positivt så kommer det gå jättebra. Tänk att du är jätteduktig och tro på dig själv. Vill du bli en framgångsrik person måste du våga. När jag spelar gitarr brukar jag låtsas att jag är på en scen. Jag ser folk och en mikrofon framför mig. Det är ett bra sätt att träna sig på. Kom ihåg att lita på dig själv. Var stolt.
Lycka till!
Min gitarr
Nu ska jag skriva min historia.
Jag har en Cort ad810 som jag döpt till Courtney.
Historia
Allt började en dag för 6-7 år sedan. Jag fick låna min fasters gitarr. Jag spelade på den hela tiden hemma. Jag klinkade på gitarren varje dag. Jag visste ingenting om gitarrer och jag kunde inga ackord. Jag bara spelade på strängarna. Då märkte pappa mitt intresse för gitarr och musik. Jag sa till honom också att jag ville spela gitarr och hålla på med musik. Några månader senare frågade pappa om jag ville ha en egen gitarr. Jag tackade såklart ja. Jag kommer inte ihåg hur länge det tog innan vi åkte och köpte Courtney.
Innan vi åkte åt vi hamburgare på en hamburgaregrill. Älskar hamburgare :D Men iallafall. När vi hade ätit färdigt klämde jag lillfingret i dörren. Fingret ömmade så in i jäklar och det var rött. Det var inte blod. Det var bara rött. Personalen skulle hjälpa mig att komma loss, men jag kunde komma loss själv. Jag grät att smärta. Vi tänkte att det kanske bara är en tillfällig smärta och att det kommer att gå över. Så vi åkte vidare. Vi stannade när vi var på motorvägen så jag kunde sticka fingret i snön. Det gjorde fortfarande ont. Jag kunde inte röra fingret. Vi trodde det var brutet. När vi var framme frågade pappa mig om det fortfarande gör ont. Han frågade det när vi åkte förbi en vårdcentral. Dumt gjort så sa jag "Nej". Ångrar mig idag faktist. Det hade ju varit bättre att åka in så jag inte hade haft så ont. Men gjort är gjort. Fast jag tror inte de hade gjort så mycket. De hade nog bara sagt att inte röra det och låta det läka ostört.
När vi var framme gick vi direkt till musikaffären. Jag stod där och fick välja vilken gitarr jag ville ha. Jag tror det var mellan en Washburn och en Cort. Minns inte riktigt. Det fick bli en cort. Jag kom in tomhänt och ut bärandes på en gitarr i en kartong. Jag kommer ihåg att vi åkte till min mamma för att visa gitarren. Besviken som jag var kunde inte spela för jag hade så ont. Jag försökte men jag kommer ihåg att det var svårt. När vi åkte hem fick jag ett spel på posten. Det var Wall-E till Wii. Jag satt och spelade det nästan hela kvällen. Dock var det som sagt svårt. Med ett finger som gör ont är det inte lätt. Jag kunde inte spela på gitarren heller. Några dagar senare gick fingret över och det blev friskt. Det var som om jag inte ens hade gjort illa det. Idag känner jag ingenting. Inte ens ett litet sympton. Det är lite spänt, men inget stort sympton.
Så började mitt intresse för gitarr. Nu sitter jag här och går på musikskola. Har kvar Courtney. :)
